In the shadow of the rapier SWE: Chapter 9

I värjans skugga
Kapitel 9

10 år senare.

Slottets enorma skugga föll över marken och dolde större delen av baksidan denna eftermiddag i Maj. Inte en själ syntes till inom synhåll. Tjänarna var upptagna med sina sysslor och det var inte så ofta någon höll till på baksidan oavsett. Det var sällan någon form av liv syntes till på den mörka sidan av slottet alls. Men en rörelse i skuggorna avslöjade ett undantag. En liten varelse hade suttit på en av de stora tunnorna som stod ställda intill väggen, och vilat sig i skuggan efter den långa promenaden.  Med ett graciöst hopp landade den lilla brunspräckliga katten mjukt i gräset. Det var en mager bondkatt med klara gröna ögon som hade tagit sig friheten att vistas mycket på slottets marker de senaste månaderna.  Hon hade även vid kyligare dagar smitit in i stallet för att värma sig i höet, och stalldrängen Erik hade inte haft hjärta att jaga ut henne. Det var ju trots allt trevligt att ha lite annat sällskap än hästarna i stallet, och ljudet av katten som spann nöjt var rogivande.  Dessutom höll den råttorna borta, så åter igen fanns det inte skäl att neka det lilla djuret husrum. Hon höll sig dock alltid utom synhåll och aldrig nära själva framsidan på slottet. Om det var slottsherrens bittra energi som strålade ut som en varnande aura kring Greveholm var det ingen som visste. Men det hade varit en logisk förklaring.  
Den lilla katten kände inte blickarna från mannen i fönstret när hon försvann runt hörnet i jakt på något att äta.

Åren hade gått och mycket hade hunnit hända. Den enda som inte hade förändrats ett dugg var Julius Von Dy. Lika ilsken och tvär i humöret, och han hade fortfarande ingen fru vid sin sida. Det faktum att han började bli äldre men inte lyckats hitta sig en käresta låg som en tung sten i bröstet. Han stirrade med tom blick ut i skuggorna medan den desperata känslan växte inuti honom. Hur länge skulle han behöva stå ut med denna ensamhet? Han var ingen ungdom längre och nog ville han hitta den kvinna att spendera den tid han hade kvar med. Han skulle kunna göra vad som helst bara för få undgå att vara den som gick i graven utan att ha hustruns grav bredvid.
Han hade just avslutat ett träningspass med värjan, en låtsasduell han naturligtvis vunnit. Hans utmanare och även slagpåse var oerhört dålig, men det räckte för att stärka slottsherrens självförtroende och bättra humöret en smula. Hans blick föll på ett brev som låg på skrivbordet. Det hade legat där i någon vecka nu, men han hade ändå öppnat det ännu. Det var säkert ändå ingenting viktigt, inget som skulle tänkas intressera honom. Få skrev till honom frivilligt ändå.

Bitter vände han bort blicken, men lika fort var riktad tillbaka mot skrivbordet. En känsla sa honom att det kunde vara viktigt, kanske rentav avgörande om hans framtid. Han stirrade på brevet en stund för att försöka komma på vem som hade kunnat tänkas ha skickat det. Det okända sigillet som prydde öppningen väckte hans nyfikenhet. Han sträckte ut handen och öppnade det.


I ett av rummen som låg längre bort från där slottsherren befann sig öppnades dörren och en person iförd fäktningsutrustning klev ut och stängde försiktigt den efter sig. Denne styrde stegen sakta med antydan till smärta nedför trappan och sedan mot ett av de mindre rummen, som just nu bara användes som förvaring av prydnadssaker. Smakfullt dekorerat, men något dammigt. Han viftade med handen samtidigt som han kvävde en nysning inuti sin hjälm. Liksom många av de andra rummen var denna försedd med en eldstad, byggd i murbruk. Dess kant fungerade som tillfällig en tillfällig plats att sitta på, så personen slog sig ner med ett lågt jämmer. Han fick kämpa något för att få av sig hjälmen eftersom den oftast fastnade vid hakan. Äntligen fick han loss den, och att få andas frisk luft igen utan att hans varma andedräkt studsades emot skyddet kände underbart. Han förutspådde små smärtsamma blåmärken som skulle pryda hans skinn i ett par dagar. Han drog en suck och tittade ner på hjälmen, vilken var så pass blank att den reflekterade Jeans spegelbild.

Han hade nu vuxit upp till en ung man och lyckats utveckla många talanger. Han kunde tala franska flytande, var en underbar danspartner och hans målningar gjorde aldrig någon besviken. Han hade numera ett stiligt utseende och damerna fnittrade förtjust när han charmerade dem. Han var artig och väldigt noggrann med att alltid göra sitt bästa. Trots det så fanns det en som inte såg något bra i honom.

Hans uppväxt hade, som många förutspått, varit allt annan än enkel. I slottsherrens ögon var han mer ohyra än människa. Inte ens de andra tjänarna blev så illa behandlade som Jean. Hans lilla kropp hade ständigt sätts på prov av alla de sysslor han var tvungen att utföra. Det hörde till vardagen att han var så öm att han knappt kunde resa sig ur sängen dagen efter. När han varit liten hade han hela tiden undrat varför hans far avskydde honom så. Ingen av tjänarna ville säga något, inte ens Magdalena eller Magnus. Men när Jean var 11 år, när han följt med Magnus till byn, hade han på vägen tagit mod till sig och frågat honom.
”Magnus? Varför hatar han mig så mycket?” Magnus hade först bara tittat på honom och inte svarat direkt. För vad svarar man på en sådan sak? Sedan suckade han.
”Ja du….. Han är en rent elak man. Han hatar alla Jean, ingen av oss som arbetar på slottet är värdiga smutsen vi står på knäna i.” Men Jean nöjde sig inte med det svaret.
”Men varför hatar han MIG så mycket mer än er andra?” Han tystnade innan han fortsatte med låg ton.
”Jag trodde alla föräldrar tyckte om sina barn….”  Det gjorde ont i Magnus när han hörde orden. Det var verkligen inte rättvist att Jean hade fått en sådan ondskefull far. Hade hans mor varit i livet hade han förhoppningsvis aldrig hamnat på Greveholm.
”Det…. Är inte så enkelt. Din mor och slottsherren var aldrig gifta…” Jean tittade undrande på honom.
”Men han älskade henne väl?” Magnus kvävde en suck. Han var inte irriterad, men hur skulle han förklara detta? Det var så svårt att förklara för han yngre vän.
”Det är mycket möjligt att han gjorde, men om de inte hade ett äktenskap så blir saker svårare….” Han sparkade på en liten sten som låg framför honom. Måtte de
”Vadå svårare?”
”Rika adelsmän ska inte äkta enkla pigor.”
”Varför inte? Mor var ju fin ändå.”
”Ja, det var hon. Men hon var inte av fint blod. Hennes föräldrar var inte adliga, och det är en skam att gifta sig med kvinnor av lägre klass.” Han ansträngde sig för att välja orden noga, för han ville inte prata ner om Jeans mor.  
”Kände du mor?” Jeans stora ögon stirrade genomträngande på hans äldre vän, och han väntade spänt på ett svar.
”En kort tid bara. Jag var så ung när jag träffade henne för första gången. Men nog var hon vänligt sinnad och såvitt jag kommer ihåg var hon aldrig elak mot mig. Så jag kan föreställa mig att hon var en mycket god mor åt dig.”
”Det var hon…” Jean fick tårar i ögonen. Varje dag, tills den dag han drog sitt sista andetag, skulle han sakna henne. Det var han övertygad om. Magnus bad en tyst bön om att Jean inte skulle börja lipa igen, det var väldigt tröttsamt att trösta honom. Men tydligen hade han kommit på andra tankar och ställde en annan fråga.
”Tycker inte dina föräldrar om dig?” Magnus gnisslade tänder och muttrade dystert över frågan han fått.
”Nä, de vill inte veta av mig. De har nog aldrig tyckt om mig. Jag vet inte ens om de lever längre.” En skugga svepte över hans ansikte medan han mumlade de sista orden. Han hade visserligen varit en odåga när han var liten, så det fanns viss förståelse för att hans föräldrar skickat bort honom. Men det hade ändå inte skadat att få något mer uppmuntrande som avsked än ”Dra inte skam över vår familj mer än du redan gjort.”

Plötsligt slog Jean armarna om midjan på Magnus, det han just då räckte upp till. Magnus fick anstränga sig för att inte mista balansen, och han snubblade nästan över Jean eftersom han stoppats så tvärt. Han stirrade förvånat ner på pojken som fortfarande höll om sin vän samtidigt som han tittade upp på honom med ögon fulla av medlidande.
”Jag tycker i alla fall om dig.” Magnus blinkade förvånat. En ilning och en värme spreds sig i kroppen. Han hade inte hört någon säga så på flera år, i synnerhet inte efter att han anlänt till Greveholm. Av någon anledning gjorde det honom väldigt glad. Helst hade han velat höra det från en flicka, men det här dög ju tills vidare. Han la armen om Jean och tryckte honom lätt.
”Jag tycker om dig med.”

Det var första och sista gången Jean kramade Magnus. Ju äldre han blev desto mer blev de likvärdiga när Jeans mentala ålder hann ikapp och den nära relationen de haft bleknade något. De hade inget ont emot varandra, men Jean hade imiterat Magnus beteende på slottet och var sällan väldigt nära någon av de andra mer än nödvändigt för att bespara dem och sig själv problem.

Han gned sig försiktigt på armarna. Det sved något oerhört efter de svidande märken han fått. Han visste inte vad han skulle göra, inget som han gjorde för att göra greven till lags dög. Det var knappt så han ville skicka iväg de tavlor han fått avbildade av Jean. Medan besökare och tjänare tappade hakan av förundran fnös Von Dy och påpekade de skavanker han såg i porträttet. Fäktning hade inte heller varit hans starka sida. Inget som hade med vapen överhuvudtaget hade varit en av hans talanger. Han suckade djupt och tittade ner på sina fötter. Han kunde inte låta bli att undra hur det hade varit om hans mor hade levat. Hade han fortfarande varit på Lövåsen, eller hade hon varit här, med honom?

”Den där sucken var så djup att den hade kunnat få valllgraven att skämmas. Om den hade känslor, det vill säga.” Jeans hjärta stannade för en sekund och han hoppade till så våldsamt att han nästan ramlade omkull. Han hade varit så djupt försjunken i sina tankar att han inte ens lagt märke till att någon kommit. Hans bittra tankar var för ögonblicket som bortblåsta när han såg upp på sin vän.  Mannen log vänligt mot Jean, och han besvarade leendet. Fort for han upp och bockade hastigt.
”God dag Herr Löwengrip, allt väl?” Frågade Jean artigt, uppriktigt glad över att se honom. Han hade alltid varit mer far för honom än Von Dy någonsin skulle kunna bli, så självklart brydde han sig mer om soldatens välmående än grevens.
”Äsch, att du ska envisas att kalla mig ”Herrn” när du vet att det är onödigt. Men å andra sidan är det aldrig fel att du är artigt. Med sådant beteende kommer man långt med” Sa han med ett lätt skrockande.
”Hur står det till?” Frågade Jean, fortfarande lika artig.
”Det är inget att klaga på, gamla åkommor som spökar med jämna mellanrum. Men du ser ut som att ha svalt en omgång sura bär. Vad tynger dig?”
”Inget utöver det vanliga är jag rädd. Jag är oduglig.”
”Träningen gick inte så bra med andra ord. Eller gjorde du det med flit så att han skulle kunna vinna över dig?” En sådan tanke om att försöka verka dålig hade aldrig slagit Jean att försöka. Det skulle ändå aldrig gå, med tanke på att han ändå aldrig kunde överträffa Greven.
”Om så vore…. Man kan ju önska. Han sa att en nyfödd harpalt skulle ha större chans att överleva i strid än jag.” Han log med ett bittert leende över sin fars ord. Han hade säkert rätt, men ändå…. Löwengrip såg på honom i tystnad. Inombords fnös han över Von Dys kommentar. Det var typiskt honom att säga en sådan sak, bara för att han själv inte verkade frukta något, varken folk eller fä.
”Säg mig Jean, vill du strida? ”Bara tanken fick det att vända sig rejält i Jeans mage. Så fort det vankades slagsmål i hans närhet smet han iväg snabbt som en svedd råtta.  Bättre fly än illa fäktas var ett ordspråk som han aldrig hade planer på att bryta. Och blod…. Han kunde aldrig vara närvarande om ett jaktbyte skulle flås och styckas. Synen av blod gjorde honom svimfärdig.
”Oh nej!” Utbrast han förskräckt, blek om nosen. Löwengrip la en hand på Jeans axel och såg honom i ögonen.
”Det är bra. Bra soldater vill inte slåss och dödar aldrig för nöjes skull. Det enda som driver dem är viljan att överleva och ta sig hem…..” Hans ord dog ut och en skugga föll i hans ansikte. Jean hade aldrig haft modet att fråga honom om hans erfarenhet i krig, även fast han anade och fått höra få saker från Magdalena, men det var nog klokast att det förblev så. Löwengrip vaknade till liv igen, klappade Jean på axeln och reste sig upp.
”Jag hade hellre stannat kvar och fortsatt att prata, men den ack så glade slottsherren ville tydligen tala med mig.” Jean nickade förstående.
”Jag förstår. Jag skulle gissa på att han håller till i musikrummet eller på övre våningen. Själv måste jag hjälpa Magnus att sortera böckerna. Slottsherren har fått för sig att vissa inte passar sig här och måste omedelbart ut ur slottet.”
”Säger du det…. ” Sa Löwengrip med misstänksam och låg röst.  Vad kunde det tänkas vara för böcker som han var så angelägen att bli av med.
”Ja, han var väldigt tydlig vilka som absolut inte fick förpesta slottet med sin närvaro….. Vad nu en stackars liten bok skulle kunna åstadkomma.”
”Du råkar inte veta vilka?” Jean ryckte på axlarna. Han visste knappt själv.
”Allt som inte har med alkemi och mytologi att göra.
”Nå, det är ett slöseri att slänga bort dyrbar literatur om det kan komma till användning.  Lägg dem i en hög så kan jag ta mig en titt innan ni gör er av med dem. Jag kanske hittar något som intresserar mig.”
”Javisst.” Bockade igen och svepte av damm från hans knän. Han nickade mot Löwengrip som ett tack för pratstunden. Han hade gärna velat fortsätta med det, men han hade ju sina plikter i slottet, och minsta försening kunde göra slottsherren riktigt ond. Han slank ut genom rummet och begav sig mot biblioteket.

Löwengrip hann knappt lägga handen på handtaget innan dörren slogs upp och greven själv stack ut ansiktet. Hans ansikte skrämde nästan slag på soldaten. Den annars så bistra, sura uppsyn man var van hos greven var nu ersatt med ett brett leende och ansiktet lyste av glädje och förväntan. Vad i hela världen….

”Åh, herr Löwengrip! Så bra att ni kunde komma med så kort varsel! Kom in, kom in!” Sa han ivrigt. Innan han hann svara hade greven föst in honom i kammaren. Vad sjutton hade flugit i karln?
”Ni ville visst diskutera den underjordiska….” Började han, men blev snabbt avbruten av greven. Han hade ett brev i handen som han flaxade vilt med.
”Lyckan har vänt, min gode man! Äntligen så har jag fått min lön för all denna väntan!”
Löwengrip tittade på honom under tystnad. Den lycka han talade om hade gärna kunnat vänta, helst tills slottsherrn var död och begraven. För någon form av tur förtjänade han då verkligen inte, men vem var soldaten att döma Von Dys synder genom åren?  
”Vad har du fått för brev?” Frågade han istället.
”En inbjudan!” Löwengrip höjde på ögonbrynet.
”Henri de Gourbillon av Orleáns bjuder in mig då han vill diskutera ett äktenskap.”
”Äktenskap?” Soldaten trodde knappt sina öron.
”Hertigens yngsta dotter.  Fadern tycks finna mig som en värdig make och hon är sannerligen intresserad av att träffa mig. Ryktet har då spridits som en löpeld!”

Jösses, var flickebarnet både blind och desperat? Var fadern skuldsatt och tvungen att gifta bort sin dotter endast för guldet? Kanske var hon ingen vidare skönhet själv? Han kunde knappats påstå att Von Dy var en fröjd för ögat. Nej, det här kunde han sannerligen inte förstå sig på. Samtidigt så kunde han inte direkt påstå att han brydde sig. Om slottsherren fick sig en maka så kanske det äntligen skulle bli tyst och lugnt. Kanske. Skulle han sedan få barn med denne så kanske han skulle slänga ut Jean, och då skulle Löwengrip likt en hök som dyker efter sitt byte vara snabb att föra hem pojken till hans nya trygga hem. Plötsligt var inte tanken på greven med fru lika illa. Men naturligtvis, man måste vara realistisk. Det kunde mycket väl hända att inget förändrades, det kanske rentav blev värre. En känsla av obehag smög sig sakta upp i hans mage. Hur skulle detta urarta sig?

”Och du, min gode man, som varit till så stor hjälp under alla år….” Orden som kom ur hans mun var rent skrattretande för Löwengrip. Den yngre mannen fick det att låta som om han varit en trogen anställd åt honom, nästan på gränsen till mindre värdig. Hans brydde sig inte så mycket om vad folk tyckte och tänkte om honom, men Von Dys inställning till andra människor var rent motbjudande.

”Motta min inbjudan att följa med som hedersgäst i mitt sällskap. Din kunskap och skapelser inom arkitektur är kända utanför svea rike, jag är övertygad om att hertigen blir mer än hedrad av din närvaro i hans hem.” Löwengrip tittade på honom under tystnad.
”Nä tack, det har jag verkligen inte lust till…” Tänkte han för sig själv bistert. Att resa så långt var både jobbigt för humöret och hans kropp, han var ju trots allt ingen ungdom längre. Att vara borta så långt ifrån sin familj var också något som påverkade hans beslut. Han må vara gammal, men inte dum. Han visste mer än väl de verkliga motiven varför greven ville ha med honom på den här resan. Det var inget ovanligt att vägarna kunde vara fulla av banditer och rövare som kunde tänkas överfalla dem. Den som skulle ha bäst chans att försvara dem alla vore utan tvekan Löwengrip. Von Dy var bara rädd om sitt eget skinn och brydde sig inte om ifall hans tjänare och sällskap mötte döden. Han var och skulle förbli ett falskt svin.


”Vilka följer med?”  Frågade han istället torrt, och ganska ointresserad. Han visste knappt själv varför han frågade. Jean skulle ändå stanna kvar, så där slapp han oroa sig över honom. Det fanns ingen chans i världen att hans oäkting till son skulle få följa med till Frankrike och denna tillställning. Kom det ut att hans bastard närvarade så kunde det säkert få oanade konsekvenser. En adlig ogift man som haft köttsligt umgänge med en vanlig kvinna….  Nej, han skulle självklart inte fara någonstans. Löwengrip kände en lättad känsla i bröstet över att Jean skulle vara kvar i tryggheten på Greveholm. Han höjde blicken när Julius talade.
”Åh, inga märkvärdiga. Magnus, Erik, Jakob…..”  Soldaten kvävde en suck av lättnad. En sekund hade han nästan trott att slottsherrn skulle ha sagt Jeans namn med. Erik skulle var slottets kusk och därmed skulle han få ta hand om hästarna under resan.  Medan Greven hade tak över huvudet var de andra förpassade att sitta i sadeln, ur i skur. Om det var rättvist eller inte kunde man ifrågasätta, men det var så det var.  

”Och Jean.”

Löwngrip frös till. Det kunde inte vara sant. Varför hade Von Dy ens övervägt tanken om att han skulle bli med?

”Varför?” Han försökte låta så oberörd som möjligt, utan att veta om han lyckades. Han kunde inte förstå varför Jean skulle med.

”Det vore oförskämt att inte erbjuda herrskapet en tavla som tack för inbjudan, bland annat. Hans franska har ett hemskt uttal och dansandet kunde förbättras, men men…..  Han duger nätt och jämt som betjänt, men förhoppningsvis är inte herrskapet kräsna.”
”Det här händer inte…..”Tänkte Löwengrip förtvivlat. och han var ju trots allt inte skyldig att följa med. Men att ta Jean under sitt beskydd var det minsta han kunde göra för pojkens saliga moder.

Efter en stunds tystnad drog soldaten till slut en djup suck. Han var besegrad.
”När är avfärden?”  Det här var verkligen en svaghet som Von Dy inte var sen att utnyttja.
Julius drog på smilbanden av triumf över att ha lyckats övertalat honom.
”Fem dagar.”