literature

In the shadow of the rapier SWE: Chapter 11

Deviation Actions

FlameEtain's avatar
By
Published:
3.9K Views

Literature Text

I värjans skugga: Kapitel 11

”Det känns inte bra, det här….” Jean satt på trappan utanför slottet med Magnus bredvid sig. Ett par timmar hade passerat sedan deras ankomst och de hade knappt något att göra eftersom deras herre inte brydde sig om vad de höll hus eller vad de gjorde. Han tuggade på ett grässtrå, djupt försjunken i sina tankar. Han hade knappt märkt själv att han yttrat orden högt. Magnus tittade oförstående på honom.
”Hur menar du nu?” Han yngre vän väcktes ur tankarna när han hörde frågan. Det dröjde ett par sekunder innan han kom på sig själv att tala först. Och vad han syftat på….. Hur skulle han förklara det?
”Alltså, jo….. Åååh, hur ska jag förklara detta då?” Han stönade åt sig själv. Han var vanligtvis mycket fokuserad och rakryggad av sig, men den långa resan och den nuvarande situationen måste ha gjort honom snurrig. Det var frustrerande att känna att han måste anstränga sig för att komma ihåg vad hans nuvarande tanke var.
”Först och främst, vad syftar du på?” Frågade Magnus, fortfarande totalt oförstående. Jean funderade på hur han skulle uttrycka sig.
”Det var något i hans blick, när han såg på unga fröken, som gjorde mig alldeles kall inombords.” Han drog upp knäna och vilade hakan mot dem. En stunds tystnad passerade, innan Magnus tog ett andetag och bröt den.
”Det är inte så att allt det här, din känsla, det faktum att vi är här…. Har något att göra med din mor?” Jean vred snabbt på huvudet och stirrade misstroget på honom.
”Naturligtivs inte!” Fräste han. Magnus ryckte lugnt på axlarna.
”Om du säger det så….” Hans kommentar hade samma effekt som sprit på en eld. Jean blev förbannad.
”Det har inget alls med henne att göra! Det är mer det faktum att Greven är en ondskefull tyrann som oroar mig över henne!” Han sköt ut orden så våldsamt att spottet flög från hans mun. Lika snabbt slog han handen över den och såg sig snabbt om, ifall någon hade hört honom. Men ingen som kunde förstå språket var i närheten. Å andra sidan…. Von Dy var där inne, fullt upptagen med att uppvakta Louise. Om Löwengrip skulle befinna sig hade han ändå inte brytt sig om vilka saker som sas om Greven. Och Erik och Jakob höll ändå med. Hoppades han. Magnus såg forskande på honom. Han påstod inte att Jean var fel ute. ”Han om någon vet vilken djävul herrn kan vara…” Tänkte han sorgset.

”Det kan visserligen ligga sanning i det du säger, men….. Försök att inte gräva dig ner i det för mycket.” Han gjorde en paus, med Jeans misstrogna blick emot sig innan fortsatte.
”Jag menar bara det, att det kanske slutar i en lyckad förlovning. Slottsherren får sin fru och vi reser hem. Det är nog bäst att så sker.”
”Det tvivlar jag på….” Suckade Jean dystert. Men han hoppades innerligt att Magnus hade rätt. Fröken Louise kanske följde med tillbaka och allt skulle bli lugnt och bra. Han hade kunna gett vad som helst för att slippa den dagliga misshandeln på Greveholm…..


--

Senare på kvällen var det dags för den stora middagen, som hertig Henri uttryckt det. Det var uppenbart att grevens ankomst skulle firas på alla sätt och vis, för hertigen hade bjudit in många gäster och det var solklart att det skulle dansas senare den kvällen. Greveholms tjänare höll sig i bakgrunden så mycket som möjligt, även om de hunnit bekanta sig med några av slottets egna tjänare. Betjänten som stod närmast och hade störst förtroende hette Pierre. Han var mycket längre än de andra och var väldigt ståtlig. Han var trevlig men samtidigt inte så intresserad av kallprat, och uppenbart väldigt trogen sin arbetsgivare. De verkade ha en god relation och han skulle säkert kunna dö för familjen. Magnus tyckte han mest verkade stroppig och visade därför inget intresse av att lära känna honom bättre. När den första vagnen anlände stod Greveholms tjänare bredvid slottet och betraktade nyfiket vilka som anlände. Men en blick från en annan tjänare från slottet sa åt dem att hålla sig ur vägen. De var enbart deras gästs hundar, om ens det. Det här var deras territorium, och de tolererade inte att slottets perfektion smutsades ner av simpla svenskar. Jean förstod, och de höll sig ur vägen. Trots det så gjorde det honom arg. Ingen behövde påpeka den plats han hade i livet, oavsett om han förtjänat det eller ej.

Medan fler gäster anlände drog sig Jean och de andra tillbaka i skuggorna. Skuggorna i stallet, för att vara exakt. Erik hade slagit sig ner i en hög med hö i det förtjusande stallet. ”Jämfört med detta underverk till hästars hem kan vårat sketna stall likna ett utedass…..” Sa han med allvarlig stämma till Jakob, något, om inte mycket, berusad. Magnus och Jean var inte roade alls utan snörpte surt med sina munnar, medan Jakob tyckte det var så roligt att han ramlade omkull på stallgolvet av skratt. Jean visste att Erik kunde bli väldigt odräglig att prata med i onyktert tillstånd, så därför tänkte inte han ödsla tid på honom.  Han gick bort till spiltan där Skymning stod. Hon gnäggade lågt som hälsning, tydligen glad över att se honom. Jean log och strök henne över nosryggen.
”Jag vet att Löwengrip inte vill att man skämmer bort hästar, så det får bli vår lilla hemlighet.” Viskade han till hästen innan han plockade fram ett rött äpple han nappat åt sig från ett av äppelträden i trädgården och gav det till henne.  Stoet mumsade glatt i sig godsaken och tittade sedan med bedjande ögon på Jean ifall han kanske hade något mer åt henne. Han bara log och fortsatte att klappa på henne. Bakom sig kunde han med ett halvt öra höra hur Erik fortfarande beklagade sig över hur Greveholm var en grushög jämfört med detta mäktiga berg till slott.
”Men stanna här då om du tycker nu att det är så mycket bättre här!” Fräste Magnus till slut, som hade fått nog av allt vad fransmän och slotten här hette.
”Nä, jag skulle bara få hemlängtan.” Hickade Erik. Jakob var fortfarande väldigt road av Erik, till skillnad från Magnus som såg ut att snart börja gråta av frustration.

”Jaså, det är här ni gömmer er?”  Löwengrip stack in huvudet i stallets öppning. Han var ovanligt finklädd, antagligen hade han fått order om att byta om innan kvällens bravader. Han såg ännu en gång väldigt obekväm med fransmännens seder.  De tittade först oförstående innan Magnus skrattade med en sarkastisk ton.
”Jag tror inte….” Började Magnus, men tystnade när Löwengrip skakade på huvudet.
”Hertigen sa att ni var välkomna att delta i festen i stället för att stanna här. Ni är lika mycket gäster som de andra, även fast Von Dy säger motsatsen gång på gång….” Vem var förvånad över grevens beteende? Ingen, allra minst Jean. Han gav Skymning en sista klapp innan han följde efter de andra genom stalldörren.
”Jag stannar här! Hästarna är bättre sällskap än de där pompösa tokarna!” Ropade Erik från sin tron av hö. Magnus skakade på huvudet åt honom.
”Bäst att låta honom få sin vilja igenom.”

--

När de kom in i matsalen var gästerna redan på plats. Ett fyrtiotal, uppskattade Jean till.  Oron över att Von Dy skulle ställa till en scen när de tre tjänarna klev in i salen, men de kunde alla dra en suck av lättnad. Greven hade bara ögon för Louise, som satt bredvid honom vid bordet. De tycktes tala om något, och emellanåt skrattade Von Dy av något hon hade sagt. Det var knappt så de kunde tro sina ögon. Det var nog första gången de såg sin herre uppriktigt lycklig.

Naturligtvis fick inte tjänarna äta tillsammans med herrskapet och deras gäster. Även om Henri ansett att de var gäster hade han tydligen lika fort glömt bort det, för ingen av de andra tjänarna visade dem någon plats vid bordet att sitta. De fick vänta till senare och dela på resterna, helt enkelt. Om det blev något över. Fransmännen hade verkligen aptit. Å andra sidan var tjänarna tacksamma över att de fick någon mat alls, även om det betydde att de skulle få äta kall, seg gröt till kvällsmat.
Så för tillfället fick alla tjänare stå med ryggarna mot väggarna, redo att betjäna sina herrar. Men det gjorde ingenting. Jean kände sig hedrad av att ens få visa sig här inne, i slottet.

Med väldigt lite att äta den senaste tiden så var måltiden så enormt frestande att det vattnades i munnen på de tre tjänarna medan gästerna högg in på delikatesserna. Magnus och Jean kunde hålla sig, men Jakob hade svårt att stå till. Magnus klappade till honom hårt i magen med baksidan av handen.
”Skärpning!” Väste han till Jakob.
”Men jag är så hungrig att jag tror jag svimmar!” Kved Jakob desperat. Mest av allt hade han lust att kasta sig på bordet, roffa åt sig allt han kunde få tag i och sedan försvinna ut i stallet och gömma sig i en höstack. Jean tyckte synd om honom, och tänkte ge honom ett råd han egentligen absolut inte fick ge.
”Det finns äpplen i trädgården….” Mumlade han tyst mellan tänderna till Jakob.
”Gör det?!” Nästan skrek Jakob och hoppade till. Tack och lov så drunknade hans ord i ljudet av fransmännens vilda och högljudda diskussioner vid matbordet. Jean tackade sin lyckliga stjärnan att de var som osynliga för Greven.
”Mmmm…….” Han märkte snart att allt fler av de tjänare som inte jobbade vid köket hade börjat bege sig ut ur matsalen, antagligen för att de var överflödiga.  
Vid ena långsidan satt Hertigen och hans familj med greven och Löwengrip mellan sig. Hertigens fru verkade lika ivrig och alert som sin make, och försökte envist att fråga ut Löwengrip allt hon kunde komma på vad gällde arkitektur. Soldaten såg ut att önska att han befann sig långt därifrån. Jean tyckte uppriktigt synd om honom, även fast det ända från dagen de rest hade varit en trygghet att han följt med dem.  Magnus tittade på Jean.
”Tror du att vi också….?” Det fanns en viss längtan i hans röst. Han måste bort från doften av mat innan han blev tokig. Jean nickade.
”Jag tror det. Kom Jakob, så går vi ut.” Den yngre tjänaren orkade gå långsamt fram tills han var ute ur matsalen, sen rusade han ut ur slottet och smet in i trädgården på baksidan för att norpa sig ett äpple eller två. Jean och Magnus gick ut och slog sig ned på trappan, som de suttit på tidigare samma dag. Det var numera kväll ute och stjärnorna visade sig på den mörka himlen. Det var svalt och skönt denna kväll, och de hade varit en befrielse
”Excusez-moi.” En tunn flickröst bakom dem fick både Jean och Magnus att vrida på huvudet. Ett par trappsteg bakom dem stod en av pigorna med ett större fat i händerna.  Hon var den yngsta av pigorna, kort, men med ett runt och sött ansikte. En brun lock hade smugit sig fram från sjalen hon bar på huvudet och avslöjade att resten av hennes hår också var väldigt lockigt. När de tittade närmare på fatet verkade som om hon samlat ihop rester av middagen, och räckte nu fram fatet åt dem. Förvånade men ändå tacksamma över den mängd som givits dem tog de emot fatet.
”Merci.” Tackade Jean artigt pigan. Hon nickade och tittade sedan på Magnus. Hennes blick dröjde sig kvar på honom innan hon gav honom ett brett leende, innan hon raskt försvann in i slottet igen för att fortsätta med sina sysslor. Jean flinade brett mot Magnus, som inte verkade fatta något.
”Vad?” Frågade han med misstänksam blick mot Jean.
”Jag tror bestämt hon tycker att du är stilig.” Magnus slog raskt ner blicken, högröd i ansiktet. Han var inte van att kvinnor tittade åt hans håll, det var för det mesta Jeans charm som fångade deras uppmärksamhet.
”Var inte fånig!” Fräste han.
”Självklart var det inte mig hon tittade på, du måste ha sett fel! Du har….” En rörelse i ögonvrån fick honom snabbt att vrida på huvudet. Bakom en av pelarna kunde han se hur den lilla pigan kikade fram. När hon insåg att han upptäckt hennes gömställe flämtade hon till, innan hon raskt smet in i slottet igen. Magnus stirrade efter henne. Jeans leende var nu så brett att det såg ut som om hans ansikte skulle spricka om han tog i mer.
”Kanske…. Kan du lära mig franska ändå?” Frågade Magnus lågt, blicken var fortfarande riktad mot pelaren där flickan hade stått.
”Självklart.” Svarade Jean.

Inte långt efter att pigan lämnat dem deras middag kom Jakob lunkandes tillbaka, med fickorna fulla med äpplen. Han hade ojjat sig över hur mätt de små äpplena gjort honom, men när han storögt fick se fatet konstaterade han snabbt att nog fanns det rum för mer.  De delade broderligt på festmåltiden. Erik brydde sig inte om att fråga, för när Magnus hade stuckit in huvudet i stallet låg stalldrängen bekvämt i den höstack de senast såg honom i och snarkade ljudligt. Alla tre var mätta och belåtna, för så här fin mat skulle deras slottsherre aldrig överväga att ge dem. Nu satt de på trappan igen, och blickade ut i den ljumna natten.
Ljudet av fnitter fick alla tre att höja blicken. Ovanför låg den breda balkongen som vilade på de fyra pelare som stod på stentrappan. Ett sällskap av vackra damer tog en nypa luft och diskuterade livligt. En av damerna upptäckte att de blev betraktade av Greveholms tjänare. Hon tystnade tvärt och pekade fnissande ner på de tre åskådarna. När hennes väninnor också hade sett dem brast alla ut i skratt. Och den som skrattade högst och hjärtligast var också den som verkade ha ögonen på en utvald av tjänarna.

Jean kunde inte sätta fingret på vad det var, men hans kinder hettades och hjärtat bultade våldsamt när han mötte hennes blick. Hon var, utan tvekan, den vackraste kvinna han någonsin sett. Hennes honungsblonda hår, den ljusa hyn, hennes perfekta midja…. Åh, himmelens vackraste ängel i en underbar skär klänning hade landat på denna balkong! Tänkte Jean och suckade högt av synen.
”Varför skrattar de? Tycker de vi ser fåniga ut?” Frågade Jakob ängsligt.
”Näe, snarare tvärtom….” Sa Magnus och sneglade på Jean, som numera hade ett drömmande uttryck i ansiktet. Jakob kikade upp igen och märkte att det fnissande sällskapet nu stod lutade över balkongräcket och vinkande mot dem. När Jakob tveksamt vinkade tillbaka kuttrade de förtjust. Nu hade även den yngre tjänaren fått rosor på kinderna. Med breda leenden och en sista vinkning drog de sig tillbaka från balkongen och in i slottet. Jakobs tumnagel hänge på underläppen medan han fortsatte titta upp mot balkongen.
”Tror du att vi får se dem igen?” Frågade han Magnus.
”Det vet man aldrig.” Svarade han bara med en axelryckning. Han orkade inte ens bry sig om Jean. Han var för längesen borta i sin egna lilla värld.

Löwengrip hade tagit tillfälle i akt att smita runt hörnet när hertiginnan tittat bort. Hon lämnade honom inte ifred för en sekund! Det kändes nästan som att hon uppvaktade honom, och det var han verkligen inte ett dugg intresserad av. Helst av allt ville han slita av sig den illa åtsittande kavajen och låsa in sig på sitt rum, men det var ju naturligtvis det första ställe hon skulle titta. Istället kastade han sig in ett rum vars dörr stod på glänt. Han stängde dörren bakom sig och andades ut. För stunden fick han vara ifred, och han hoppades att det förblev så för resten av kvällen. Han lösgjorde sin krage om halsen och kunde därmed andas lättare. Han var verkligen inte bekväm varken i dessa kläder eller bland så mycket folk och deras stirrande blickar. Han saknade verkligen sin fru och sina barn, och för stunden ångrade han verkligen att han tackat ja till detta. Han suckade tungt och blundade. Sedan öppnade han ögonen för att se sig om. Vart hade han förresten hamnat? Det påminde om ett mindre bibliotek. Stora bokhyllor fyllda med böcker stod stadigt mot väggarna, en soffgrupp stod i hörnet med ett lägre bord i mitten.  Bredvid soffgruppen fanns en öppen spis. Trots att ingen levande själ befann sig inne i rummet så brann en brasa i spisen. Löwengrip undrade exakt vilket syfte rummet tjänade. Det var emot hans principer att snoka, men när han vände sig om för att gå blänkte något till i hans ögonvrå. Något låg under en av fåtöljerna vid brasan. Han kunde inte låta bli att undra vad det var. Långsamt gick han dit, böjde sig ned och kikade in under möbeln. Mycket riktigt något där. En bok. Han stack in handen och tog upp boken för att studera den närmare. Dess kanter verkade vara prydda i silver, vilket förklarade blänket. Löwengrip la pannan i djupa veck. Han hade aldrig sett en liknande bok tidigare. Den var alldeles svart, och omslaget var ingraverat i besynnerliga symboler han inte förstod. Han tvekade först, men öppnade sedan boken. Gåshuden kom som en blixt från klar ovan. Han förstod inte vad som stod skrivet, men det spelade ingen roll. Bilder säger mer än tusen ord.
”Vad i hela världen…..”

--

”Tänk om de slänger ut oss?” Frågade Jakob ängsligt och såg sig om. Så fort damsällskapet lämnat balkongen hade Jean grabbat tag i sina två kollegor och släpat med dem in i slottet.
”Då får det bli så.” Jean gav honom en sur blick innan han fortsatte att ivrigt spana ut genom folkmängden som dansade i salen. Han ville så gärna se henne igen. Det fanns naturligtvis ingen chans att han skulle få dansa med henne. Hon var av adlig börd och det vore inte passande av en simpel tjänare att fråga. Men åh, vad gärna han ville dansa med henne. Han tänkte att hon antagligen var en fenomenal danspartner och alla män stod i kö för att få dansa med henne.
Han märkte inte, till skillnad från Jakob och Magnus, att någon hade närmat sig och stod nu bakom honom.
”Ursäkta, ska ni inte fråga om lov till en dans?” Jean vände sig om, och när han upptäckte vem rösten tillhörde höll hans hjärta på att flyga ut ur bröstkorgen.  Det var den undersköna dam han sett på balkongen, och hon var ännu vackrare på nära håll. Han öppnade munnen men inte ett ljud kom ut. Vad svarar man när en sådan underbar varelse hedrar en med sin närvaro? Det enda sätt tjänaren visste. Han bugade sig djupt framför henne.
”Det vore mig en oerhört stor ära, madame…...?” Hon fnissade och räckte fram sin hand.
”Kalla mig Marie.” Han tog handen i sin och kysste den ömt. Han var fruktansvärt nervös och knäsvag, men han lyckades dölja det så skickligt att ingen kunde ana.
”Så vackert.” Viskade han. Marie log brett och neg.  Magnus himlade med ögonen och var på väg att dra med sig Jakob för att lämna Jean, men innan de hann uppfatta vad som hände hade Maries väninnor omringat dem. Alla log förföriskt och Jakob vågade sig på att försiktigt besvara leendena. Magnus gjorde detsamma, för han visste inte vad annars han kunde göra. Vad gör man i en sådan situation? Det vore extremt oartigt att knuffa sig därifrån med risk för att förstöra deras klänningar! Så fort damerna fick se deras leende gav tjöt de förtjust, rösterna fyllda av triumf. I nästa sekund hade gruppen dragit dem med sig till andra sidan av rummet, och Jean skulle inte få se röken av dem resten av kvällen.

Ingenting spelade roll just då. Alla tankar, funderingar, oro var som bortblåsta. De fanns inga andra, bara de två, här och nu. Jean ledde elegant ut henne på golvet bland de andra paren och satte handen mot hennes midja. Och så började de dansa.

OBS! This fanfiction is written in swedish. Why? Because it's based on a swedish Tv-show that is not that wellknown outside Sweden. Yet. I will try to spread the Greveholm-magic! So for now, I will only post chapters in swedish. However, if I get enough with requests, the fanfic will be translated into English. But for now it will only be for the swedes :D (Big Grin)

---
:iconreadplz:

Hej hopp! Here we go again, blev nästan klar med den här för två veckor sen faktiskt, men fick lägga den åt sidan då jag hade skolansökningar som behövde bli klara. Sen ska jag inte ljuga, den här månaden har varit känslomässigt tuff, mycket stress och oro inblandat. Men men, det mesta löser sig ändå på något vis. Anyhow! Försöker fixa och trixa lite med att ladda upp ett par illustrationer. Får ett par bra ideér med jämna mellanrum! Videon är fortfarande inte klar, väntar fortfarande på flera frågor från er ;) BRING ME THEM.

In other news;

Jean är kääääääär :heart:


Jean, Greven/Julius Von Dy, Greveholm(c)Dan Zethraeus

Erik©:iconmyrling:och jag :D

Övriga karaktärer + fanfic©Michelle "FlameCurry" Rudolfsson -13


No stealing.

© 2014 - 2024 FlameEtain
Comments6
Join the community to add your comment. Already a deviant? Log In
Myrling's avatar
Åhåhå~ :heart: Jean has got a guuuuurlfrieeend. :la: Trodde i förra kapitlet att det var Louise som skulle bli Jeans kärleksintresse. :) Får se hur det går för den stackarn med en flörtande Greve runt omkring sig. Som dessutom är på gott humör... O_O *ryser*

Bra att du hade med en lite spänningsfaktor i form av boken som Löwengrip hittade i biblioteket. Misstänker att den kanske har och göra nånting med alkemi eller liknande...? :meow: Vilket får mig att fundera över en sak från förra kapitlet... Var det eng grip som Jean såg? :wow: För jag hade nästan den uppfattningen att gripar inte existerade på riktigt här, utan att enda anledningen till att Garm finns till är bara för att galna Greven tänkte att han skulle kunna skapa en grip genom att blanda lejon och örn med hjälp av ggä-sörjan. Och så råkade det funka. :aww: Fast jag vet ärligt talat inte hur det är uttänkt... För Jultomten existerar ju uppenbarligen, så andra mytologiska "varelser" ligger ju ganska bra till. :D

Ska bli intressant hur den här Frankrike-resan slutar! :la: För vi vet ju alla att det knappast kommer att sluta lyckligt mellan Greven och Louise... Vilket jag sjukt nog ser fram emot att läsa om! :dummy: